Livet förändrades på ett ögonblick....

 

 

Måndag den 1 juli satte det hela igång, liten ville komma ut:)

Vi for in till förlossningen tisdag morgon men blev hemskickade igen men värktabletter... värkarna fortsatte men avtog i regelbundenhet... så tisdagen och onsdagen gick.. på onsdag kväll satte det hela fart ordentligt igen.. så på natten vid 02:45 åkte vi till förlossningen. Väl där så bestämmde BM och läkare efter mycket om och men och några timmar att de skulle hjälpa till lite på traven så vi blev igångsatta och inskrivna på förslossningen.

 

Hela dagen gick (här emellan skulle jag kunna skriva en mindre roman om händelser;) och på kvällen klockan 20:51 föddes vår underbara lilla Saga...

 

 

Direkt när hon kom ut hände det grejer.. Saga var väldigt dålig, ingen hade föranat det. Men hon togs i ilfart ut till ett akutteam som fick igång henne snabbt.. efter hjärtmassage och att ha sugit ur lungorna tre gånger och pressat ner syre i dem andades hon själv efter 5 minuter... Men lades in för obs på neonental avdelning 69. Magnus var med hela tiden, jag fattade inte att hon var så dålig så jag var mest lycklig och adrenalinstinn...

När Magnus kom tillbaka fick vi fika och lite eftervård sen fick vi äntligen gå och träffa våran dotter...

 

 

När vi äntligen fick ta med henne upp till BB upptäckte vi att hon hade kramper/spasmer i vänster sida av kroppen... läkare tillkallades och det var ner tillbaka till avd.69 direkt, med kramplösande mediciner och övervakning. Magnus följde med Saga ner och jag var tvungen att vila lite.... En timme sov jag...Jag hade ju varit såå himla pigg hela tiden efter förlossningen jag städade rummet och grejjade medans vi satt och väntade på personalen på förlossningen de fick in ganska många så vi fick vänta lite på vägning / mätning och allt det där innan vi fick gå till BB.. men som sagt.. jag plockade och donade i rummet...MEN.. jag hade nog behövt sova mer än en timme, men inte kunde jag det när min dotter och Magnus var på något annat ställe!

 

Vi blev inskrivna på avdelning 69 och Saga fick eget rum och vi fick ett rum på andra sidan korridoren där vi kunde sova.... på dagarna satt vi inne hos Saga, hade henne nära nära hela tiden, hon hade 4 elektroder kopplade i huvudet som mätte hjärnaktiviteten, för att kunna se hennes kramper, hon hade droppslang kopplad de första dagarna i handen, sedan var även droppet kopplat via en ven i huvudet. Hon hade syremätare på foten, eller så hade hon ekg elektroder på bröstet OCH syremätare på foten beroende på vilken apparat de använde...och så hade hon en sondmatningsslang i näsan... så vi kunde inte lyfta upp Saga som vi ville, skulle vi ha henne i famnen fick man involvera en-två personal som kunde lyfta alla salddar och apparatur... men det gjorde de så gärna, vilka änglar dom är, personalen på avd.69!

VI hade saga mycket hud mot hud så dagarna gick fast vi inte gjorde någonting... vi satt bara där och fanns för henne. En personal satt ALLTID inne på rummet hos oss, för att övervaka Saga för såfort hon fick en kramp skulle det markeras i datorn som mätte hjärnaktiviteten.... ja.. mycket pyssel var det och många många undersökningar och provtagningar och mediciner.. men tillslut... 6 dagar gammal kopplades alla elektroder och dropp bort.. nu var det kritiskt om hon skulle förbli krampfri utan medicin, och den lyckan jag kände när jag kom upp på torsdag morgon, sprang in till Saga och frågade "har hon varit krampfri?" och fick svaret, JA, natten har gått bra! DÅÅÅ var jag lycklig!

 

Vi fick vara kvar ett dygn till sen fick vi åka hem på permis... nästkommande vecka åkte vi in till Västerås varannan dag för vägning och kontroll sen blev vi äntligen utskrivna!

 

Och sedan dess har allt fungerat bra, Saga är frisk och mår bra:)

 

Det blev en lång historia som kunde göras ännu längre men jag ska inte trötta ut er totalt...;)